i 177 dagar, 4 248 timmar, 25 488 minuter och 2 729 280 sekunder



fredag 17 december 2010

vi i zanzibar


”Må den dagen komma och kanske snart; när jag kan dra mig undan till en av Oceaniens öar…”

Vi kan icke räkna alla de tillfällen i våra liv då vi på olika sätt drömt oss bort till någon fantastisk ö någonstans… Speciellt under lektionstid under vår skolgång, då världskartan är neddragen och…

Vi har nu haft en fantastisk vecka på Zanzibar, i Indiska Oceanen. Stundom har det känts som om vi varit mellan dröm och verklighet… Många gånger som att vi varit mitt i framsidan på någon Ving-katalog eller i självaste Expedition Robinsson. Vi har fått avnjuta trerätters två gånger dagligen (så ur den aspekten har det varit rätt så långt ifrån Robinsson). Hotellet vi bodde på ger vi verkligen fem poäng. Som det enda hotellet på en lång sandstrand (tänk Robinsson) hade vi inte kunnat ha det så mycket vackrare.

Hotellet ägs av en svenska, så vi kunde nu även vila från främmande språk. Det var dessutom nästan enbart svenska gäster på hotellet, vilket vi tyckte var väldigt trevligt.

På vinst och förlust gav vi oss ut en tidig morgon i hopp om att få se delfiner och kanske, kanske få snudda vid dem (ty det är väldigt sällsynt att kunna klappa dessa vilda djur så det vågade vi inte ens drömma om.) Det dröjde inte länge förrän Emma tjoade och snart hade vi alla fått se en skymt av delfiner. Vår båt guide, Mr Panda(?), berättade att alla som ser delfiner får ett långt liv, så vi var hyfsat tillfredsställda vid denna syn. Lite längre ut till havs var där en mängd båtar (och simmande människor) tillsammans med en mängd delfiner. Så fick vi också hoppa i vattnet och snabbt, snabbt simma mot delfinerna… igen och igen och igen (till viss del var det en viss delfinjakt, men det var också fantastiskt häftigt.) Vi fick se olika syner av delfinerna - under och ovanför vattnet. Och vi fick komma mycket nära dessa vilda djur och simma med dem. Denna dag gick en av våra drömmar i uppfyllelse (även om denna dröm avsvalnat en aning med åren.) Denna upplevelse delar vi tillsammans med två sydafrikaner (mamma och dotter, varav dottern mycket passande fyllde 21 denna dag) samt en fantastisk kvinna från Sverige vid namn Miriam, som är färdig läkare i februari och som jobbat i bla Tanzania under sin utbildning. Vi fortsatte sedan firandet utav 21-åriga Kristin med en extra fantastiskt fin middag på hotellet. Resterande måltider fortsatte vi alla att sitta kring detta långbord… och nu hoppas vi starkt på att kunna dela fler måltider tillsammans och detta i Sydafrika. I Mars är nämligen vi alla varmt välkomna att hälsa på dem i Sydafrika, vilket i så fall skulle betyda att ännu en dröm skulle bli sann. Så på vår önskelista såhär i juletider står bidrag till denna eventuella tripp mycket högt.

Luftfuktigheten på Zanzibar är mycket hög så vi har fått för oss att vi gång på gång slagit rekord i hur mycket man kan svettas. Dock vill vi inte klaga, vi som har minst 50 grader varmare än er i Sverige. Vi kan bara ana kylan. 

En dag begav vi oss ut på ytterliggare en båt utflykt, då vi besökte tre olika öar. Först på morgonen fick vi tillexempel vandra i en lagun för att sedan på kvällen få simma i denna lagun. Emellertid ångrar vi att vi inte lyssnade mer på lektionerna i skolan om hur det funkar med tidvatten, för detta kunde inte heller guiden förklara. Till lunch serverades vi inget mindre än hummer. Fantastiskt underbart. Denna dag bevarar vi särskilt i våra hjärtan och vi kommer bergis att längta tillbaka till den under kommande frusna dagar som vi i framtiden kommer att tillbringa i Sverige…

Ett par dagar spenderade vi i Stone Town - typ som gamla stan i Stockholm - fast med dubbelt så smala gränder. Här shoppade vi, mer eller mindre, som galningar. Josse tar dock priset. Men nu sägs det att hon shoppat klart alla gåvor som hon vill ha med sig till Sverige. Och det gäller faktiskt att passa på. I Nzega där vi bor finns det nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Linnea har tillexempel på två månader i klädväg endast handlat ett halvt lakan (andra halvan äger Emma och de båda använder detta som en kjol). Mest troligen har vistelsen i Stowntown stillat vår klädpanik både för jul och nyår. Som tur är bär vi med oss mer än materia från denna stadsdel. Vi besökte nämligen den före detta slavmarknaden där hela slavhandeln på 1800-talet utgick ifrån. På denna plats finnes numera en anglikansk kyrka på Mr Livingstones initiativ.

I måndags påbörjade vi så den långa färden mot Nzega. Vi var tvungna att ta den snabba färjan tillbaka, vilket skapade viss oro i gruppen. Emma, Josse och Linnea hade nämligen en rälig tur till Zanzibar med den långsamma färjan. Människor överallt som låg huller om buller så det var omöjligt att inte kliva på och även tusentals pipande kycklingar, för att nämna något. Nu tror vi att vi kanske kanske kan ana lite mer hur immigrationen till Amerika var. Men vilket lyft Kilimanjaro, den snabba båten, innebar. Även bussresan dagen därpå från Dar Es Salam till Nzega var mycket skönare än då vi förra söndagen åkte från Nzega till Dar. Det är sannerligen stor skillnad att sitta längst fram eller längst bak i bussen. Efter en hel dag med en mängd hopp i luften på grund utav alla väggupp kunde somliga utav oss inte undvika att skrika AJ. Skumpa rumpa var det JA. Dock var vi lyckligt lottade som ens kom med den där bussen till Dar Es Salam förra söndagen. Faktum är att vi är dem enda av alla som stod och väntade i Nzega som kom med, övriga fick gå hem och ta nästa buss som gick dagen därpå. Detta eftersom att bussen ifråga tagit en genväg och skippat att plocka upp alla oss i Nzega… Tack vare vår fantastiska handledare Mathilda fick vi efter några timmar eskorteras i en taxi en bit bort för att sen bortom allas åsyn få kliva in i en buss som skulle till Dar. Folket här är tydligen mycket flexibla, men för oss som hade hotell och taxi bokningar var det mycket bra att i alla fall få resa på den dag vi planerat.

I-gårkväll hade vi avskedsmiddag för Johanna som nu är på väg till Sverige (just nu väntar hon, om allt gått väl, i Nairobi för att inatt få flyga norrut.)  Det var sorligt att ta farväl och vi kommer att sakna henne. Vi reste tillsammans den 8:e oktober från Arlanda så vi har delat mycket.... samma toalett, bott i samma hus... också sist men inte minst veckan på Zanzibar, som blev en underbar final.

Må vi nu vara fyllda utav kraft och inspiration att fortsätta med jul-prediko-förbredelserna, för på måndag ger vi oss av igen på en veckas jul äventyr/firande – nu norrut mot Victoriasjön. Vi vädjar om fortsatt förbön för dessa fem dagar vi skall predika (22-26 december) samtidigt vi vill hjärtligen tacka för alla böner ni bett och all omtanke och alla kommentarer. Det värmer våra hjärtan.

Varma kramar till er alla












 Och längst till höger skymtar ni ett av det halva lakanet.


lördag 4 december 2010

Senaste nytt & gammalt

Kära vänner, lärjungar, familjer, kollegor, bekanta, käraste...


Vi kan nu nästan endast skylla på att internet i tanzanias landsbyggd inte fungerar när det är något häftigt som har hänt oss, så nu kommer det bästa av det bästa från våra senaste veckor:


Vi har haft ett fantastiskt besök av en äldre dam vid namn Gun-Britt som tog oss alla med storm. Hon kallas här i trakten för mamma bråttom och mamma bärmhärtig, namn som verkligen stämmer. Hon är överallt och ständigt på väg någon annanstans men samtidigt hinner hon se och hjälpa människor. En fantastisk människa som vi fick följa i flera dagar, då vi åkte runt till olika skolor. Det kändes verkligen som att vi var med på tv, tänk er en faddergala då en sliten Micke Persbrandt står bland massa barn och ska locka pengar. Istället var vi där, omringade av flera hav med barn som ville komma nära, känna och gnugga till sig vit färg på armen. På en av skolorna kände vi alla något speciellt. En otroligt fattig skola, elevernas skoluniformer som trasor, nästan ingen hade skor och de hade plastpåsar som väskor. Men där fanns det en speciell glädje och ett hopp. När vi gav eleverna godis så neg alla och sa: Thank you madame plus ett stort vitt leende. Det gick inte annat än att smälta och en och annan tår föll från några av våra kinder. Vi bestämde oss då för att skaffa oss varsitt fadderbarn på denna skola. Rektor valde ut de föräldralösa elever som hade det tuffast och så har vi varsitt litet barn därute i skogen som har fått en speciell plats i våra hjärtan. Hjälp oss gärna att be för dem! 




Vi har även fått vara med om den stora och väldigt roliga upplevelsen att köra bil i Tanzania. Även om de har vänstertrafik så märks det inte alltid för här kör man mer bäst sida trafik. Även Linnea som är den enda av oss som inte har körkort fick mer än gärna köra och hon har nu övervägt att ta ett Tanzanianskt körkort för här handlar allt endast om pengar. Men var inte oroliga, vi kör som änglar!

Enda kortet som bruden log.
Emma var för några helger sedan på bröllop. Det var en glädjens dag även om det inte kunde tydas på bruden  som ständigt såg ledsen ut. Traditionen är nämligen sådan här att bruden inte får vara glad eftersom att hon måste gå ifrån sin familj. Men brudgummen riktigt strålade och det var lyckligt att se, det var ju ändå för honom hon kom. På vägen hem från bröllopet var de med om en nära döden upplevelse då det var ett riktigt oväder, det var mörkt och de satt i en bil utan lysen. Samtidigt var Josefin och Linnea ute på en promenad och såg blixtana slå ner runtomkring. Men vi alla lever och mår bra. Dock har Linnea haft malaria, endast en parasit i kroppen men ändå den först ut av oss som drabbats av denna eländiga sjukdom.

Vi är nu nästan endast svenskar kvar här på TPBC (tazengwa pentacostel bible collage). Alla elever har åkt hem och det känns lite sorgligt att våra nyfunna vänner har försvunnit. Men det var en fin dag under deras graduation från engelska och bibellinjen. De var så vackra i deras dräkter och familjer hade åkt långa vägar för att fira. Vi hade köpt presenter och kransar och en viss känsla av stolthet bubblade upp. Det var en riktig fest dag och lite senare på kvällen så följde vi med vår kära african father Jonas till hans pappa som är häxdoktor. Han satt i en liten hydda och kunde förutspå sjukdomar genom att saker låg på ett visst sätt och blandade ihop olika mediciner. Jonas berättade för oss om sin uppväxt och svårigheten att vara kristen och relationen med sin pappa. Han är verkligen en otrolig människa och en fantastisk gudsman vår pappa!

De senaste två veckorna har vi inte haft någon undervisning på Nzega Day för våra elever har skrivit examinations dagarna i ända. Däremot har vi ( Josefin, Linnea och Emma) som jobbar där fått övervaka när de har skrivit prov. Så vårt jobb har varit att säga till dem att inte fuska, vilket afrikanska elever är väldigt bra på att göra. De roliga är att de inte heller ser något fel med att göra det, så istället glatt fortsätter efter att man sagt till. Det var ibland en stor utmaning att övervaka närmre 90 elever och ensam svensk tjej försök verka viktig. Men nu är det över och eleverna på Nzega Day har slutat för i år. Vi kommer att sakna dem och vi är mycket stolta.

Det är mycket som är för sista gången nu såhär när december har börjat. Barnen på barnhemmet åker snart hem till sina kontaktfamiljer och förra helgen var det en stor fest på barnhemmet. Vi höll i fyrkamp med hoppa säck, dragkamp, äggsked och pricka boll. Det var jättefint att se dem ihop med sina kontaktfamiljer och de låg en viss spänning av förväntan och glädje i luften. Under flera veckor har vi tagit fem barn i taget med oss hem till Tazengwa för att de ska få bada i vår pool. Det har varit fantastiskt att se deras ansikten när de ligger i våra famnar. Blandad skräck och förtjusning till en början men när de förstår att det inte är farligt så har de riktigt släppt loss och även fast de hackat tänder inte velat gå upp. Men efteråt så har de som pricken över i:et fått varsin läsk.

Vi har under veckan förberett oss för vårat stora uppdrag över julen. Vi ska ensamma hålla i 15 predikningar under 5 dagar. Så vi har massproducerat Guds ord, vilket är en stor utmaning där det ibland har känts alltför svårt. Vi ber er därför att tänka på oss och snälla be för oss i detta.

Pauline har under veckan varit på sitt eget lilla äventyr i Arusha, där hon har hälsat på sin kära vän Moa. Vi har saknat henne här hemma och det är inte sig likt när vi inte är alla fyra. Men imorgon så ska vi förenas igen och det på ingen mindre plats än Dar es Saalam för att senare ta oss vidare till den fantastiska platsen Zanzibar. Nu blir det semester, sola, bada, massage och avkoppling. TACK!!

P.S Vi kan också meddela att telefonerna ringer, männen står på rad, gåvor ges och frierier är vardagsmat..
I have fall in love with you, I like you, I love you, I need you, You are the one for me...

P.S. P.S. Nu är det fritt fram att kommentera eftersom vi har tagit bort spärren!