i 177 dagar, 4 248 timmar, 25 488 minuter och 2 729 280 sekunder



fredag 4 februari 2011

Sju parasiter kontra sju predikningar

Dan före dan före dopparedan…

I två månader hade vi slitit vårt hår, ty vi skulle träda fram inför flera hundra. Bomben skulle snart släppas och totalpanik började nu påtagligt härja inombords. Som om det inte var nog med vår egen ångest, så gästade sju parasiter nu ¾ utav oss. Profylaxen (drugsen) mot parasiterna (malarian). Endast 1/3 av de drabbade tillkvicknade kvickt och var kapabel att tillsammans med den krya fara och fira en jul vi sent ska glömma. Dessa stjärnor var Emma och Linnea.

Allt började med en hel dags fasta och resande. Mycket väntan. Exempelvis satt vi X antal timmar och väntade på en taxi som hela tiden skulle komma mycket snart. Vi hade hunnit luncha flera gånger om... Mer eller mindre utsvultna nådde vi sen kväll Bulamba bomullsfabrik, där vi skulle bo. Efter ytterliggare timmar kommer första räddningen – våra världar Herr och Fru Balole samt Herr och Fru Buluba – intågandes med händerna fulla av föda. Precis när vi ska ta vår första tugga så knackar det och in kommer en kort, liten, tjock indier med bakåtslickat hår, tajt, rosa magtröja med lökringar ända upp till brösthåret. Herr Balole sticker in huvudet ”Er granne här måste nödvändigtvis omedelbart presentera sig.” ”Hi, I´m Mr Gullam.”
Detta var sannerligen det mest komiska som hänt på väldigt länge. Oj, vad vi inte kunde hejda oss från att börja eller sluta skratta.

Nästa stora frågetecken var vart vi skulle göra av all den överblivna maten samt alla gryter och kastruller, då vi flera gånger blivit tillsagda att ställa allt under bordet i vårt rum. Vi var dock hyffsat övertygade om att det inte endast bodde en mus bland alla kinesiska flyttlådor, som tog upp 1/3 av rummet. Inget vatten. Ingen fungerande toa. Inga lakan. Inga tecken. Inget lås. Hål i taket. Såhär i efterhand tackar vi Gud för att vi varje natt faktiskt fick sova lugnt, stilla och gott.

Eftersom julen nu känns väldigt avlägsen (även om vi fortfarande har julgardinerna upphängda här i Tazengwa), så tar vi detta lite kort…egentligen har vi hur mycket som helst att dela.

I Bulamba var kriminaliteten stor och vi kände detta när vi strövade runt (dock alltid i tryggt sällskap) så vi fick aldrig uppleva det. Detta märkte vi dock i kyrkan. Där vi fann nöden större än på andra platser… Men som tidigare nämnt så bodde vi tryggt, vid en bommulsfabrik driven av ett tiotal indier. Säkerheten var väl beprövad, ja, sedan medeltiden. Vakter med pilbågar och somliga med spjut. Innanför murarna kändes det som om vi var i Indien. Bollywood, curry och Hindi. Gullam och Viral förgyllde sannerligen våra dagar i Bulamba. Tack vare dem fick vi nästan se Karl Bertil Johnssons jul och aldrig så roliga omgångar yatzy. Vi blev väldigt sugna att på riktigt, en dag, komma till Indien på riktigt.

”Have you communicated with Paulina and Josephina? How are their conditions? Which time will they arrive to Bulamba?”
Med dessa frågar välkomnades vi till varje frukost, lunch och middag…Det tog ett tag innan vi insåg att det inte skulle bli bättre än såhär. Och det var bara att gilla läget. Pauline och Josefin firade jul tillsammans med parasiter och ett stearinljus hemma i Tazengwa. Linnea och Emma med att tackla stora förväntningar, ha timslånga predikningar gärna flera gånger om dagen, dåligt ledarskap och väldiga klädkoder.
Det hela var möjligt för vi hade varandra och vi var ständigt i bön. Vi vill tacka för att vi blev burna för vi har aldrig(to det eller ej) känt en sån Gudsnärvaro som vi gjorde i Bulamba.

”Ljus ska lysa i mörker.”
Ja, vi trädde in i ett mörker och vi fick se ljus tändas.
Även fast mycket var jobbigt så känner vi en stor tacksamhet och stolthet att vi inte gav upp och faktiskt klarade att hålla i flera dagars julseminarier på egen hand i ett främmande land, i en främmande kultur, med främmande språk.

Det blev bra.
Det blev större.
Det blev fisk varje dag.



P.S Vi hoppas kunna aterkomma med bildbevis...