i 177 dagar, 4 248 timmar, 25 488 minuter och 2 729 280 sekunder



fredag 4 februari 2011

Sju parasiter kontra sju predikningar

Dan före dan före dopparedan…

I två månader hade vi slitit vårt hår, ty vi skulle träda fram inför flera hundra. Bomben skulle snart släppas och totalpanik började nu påtagligt härja inombords. Som om det inte var nog med vår egen ångest, så gästade sju parasiter nu ¾ utav oss. Profylaxen (drugsen) mot parasiterna (malarian). Endast 1/3 av de drabbade tillkvicknade kvickt och var kapabel att tillsammans med den krya fara och fira en jul vi sent ska glömma. Dessa stjärnor var Emma och Linnea.

Allt började med en hel dags fasta och resande. Mycket väntan. Exempelvis satt vi X antal timmar och väntade på en taxi som hela tiden skulle komma mycket snart. Vi hade hunnit luncha flera gånger om... Mer eller mindre utsvultna nådde vi sen kväll Bulamba bomullsfabrik, där vi skulle bo. Efter ytterliggare timmar kommer första räddningen – våra världar Herr och Fru Balole samt Herr och Fru Buluba – intågandes med händerna fulla av föda. Precis när vi ska ta vår första tugga så knackar det och in kommer en kort, liten, tjock indier med bakåtslickat hår, tajt, rosa magtröja med lökringar ända upp till brösthåret. Herr Balole sticker in huvudet ”Er granne här måste nödvändigtvis omedelbart presentera sig.” ”Hi, I´m Mr Gullam.”
Detta var sannerligen det mest komiska som hänt på väldigt länge. Oj, vad vi inte kunde hejda oss från att börja eller sluta skratta.

Nästa stora frågetecken var vart vi skulle göra av all den överblivna maten samt alla gryter och kastruller, då vi flera gånger blivit tillsagda att ställa allt under bordet i vårt rum. Vi var dock hyffsat övertygade om att det inte endast bodde en mus bland alla kinesiska flyttlådor, som tog upp 1/3 av rummet. Inget vatten. Ingen fungerande toa. Inga lakan. Inga tecken. Inget lås. Hål i taket. Såhär i efterhand tackar vi Gud för att vi varje natt faktiskt fick sova lugnt, stilla och gott.

Eftersom julen nu känns väldigt avlägsen (även om vi fortfarande har julgardinerna upphängda här i Tazengwa), så tar vi detta lite kort…egentligen har vi hur mycket som helst att dela.

I Bulamba var kriminaliteten stor och vi kände detta när vi strövade runt (dock alltid i tryggt sällskap) så vi fick aldrig uppleva det. Detta märkte vi dock i kyrkan. Där vi fann nöden större än på andra platser… Men som tidigare nämnt så bodde vi tryggt, vid en bommulsfabrik driven av ett tiotal indier. Säkerheten var väl beprövad, ja, sedan medeltiden. Vakter med pilbågar och somliga med spjut. Innanför murarna kändes det som om vi var i Indien. Bollywood, curry och Hindi. Gullam och Viral förgyllde sannerligen våra dagar i Bulamba. Tack vare dem fick vi nästan se Karl Bertil Johnssons jul och aldrig så roliga omgångar yatzy. Vi blev väldigt sugna att på riktigt, en dag, komma till Indien på riktigt.

”Have you communicated with Paulina and Josephina? How are their conditions? Which time will they arrive to Bulamba?”
Med dessa frågar välkomnades vi till varje frukost, lunch och middag…Det tog ett tag innan vi insåg att det inte skulle bli bättre än såhär. Och det var bara att gilla läget. Pauline och Josefin firade jul tillsammans med parasiter och ett stearinljus hemma i Tazengwa. Linnea och Emma med att tackla stora förväntningar, ha timslånga predikningar gärna flera gånger om dagen, dåligt ledarskap och väldiga klädkoder.
Det hela var möjligt för vi hade varandra och vi var ständigt i bön. Vi vill tacka för att vi blev burna för vi har aldrig(to det eller ej) känt en sån Gudsnärvaro som vi gjorde i Bulamba.

”Ljus ska lysa i mörker.”
Ja, vi trädde in i ett mörker och vi fick se ljus tändas.
Även fast mycket var jobbigt så känner vi en stor tacksamhet och stolthet att vi inte gav upp och faktiskt klarade att hålla i flera dagars julseminarier på egen hand i ett främmande land, i en främmande kultur, med främmande språk.

Det blev bra.
Det blev större.
Det blev fisk varje dag.



P.S Vi hoppas kunna aterkomma med bildbevis...

måndag 17 januari 2011

100 dagar – 100 pers – vilken pers



Julen – En halverad jul i en bomullsfabrik i Bulamba. Sju parasiter och sju predikningar…

Nyår – Inga fyrverkerier. Ingen elektricitet. Inget ljus. Totalt mörker. Så välkomnade vi 2011.

Rwanda – Himmelskt restips… Vackrare än vad våra ögon tidigare beskådat; både i de ståtliga tutsierna i uniform samt alla de tusen rwandiska bergen. Ja, vi kan knappt berga oss.

När Internet avgiften om 90.00000 tsh är betald så ska ni få höra mer om allt…

Vår hundrade dag (läs iforrgår) i Afrika spenderade vi i Tabora och på resande fot. Vi reste stående. Trots 100 dagar här överraskas vi ungefär dagligen… Denna dag då de hade sålt tre bussbiljetter per säte. Vi var nog långt fler än 100 pers på bussen. Detta gjorde att vi valde att ta en taxi hem istället; dels för att vinna tid och för att trängas med varandra istället för med alla fisande, klängande, svettande, stinkande, stirrande tanzaniska män. Hade vi vetat att medelhastigheten blev 20 km/h, hade vi nog hellre vandrat.

Cirkatider:
Buss Tazengwa – Tabora (ca 15 mil) 4,5h.
Tid i Tabora 1,5h.
Taxi Tabora – Tazengwa 7h…

Tack och hej från detta nzegiska Internet kafé. (Och till er som undrar om vi har alla hastar hemma...sa har vi sparat ovanstaende pa usb innehallande a a o.)

fredag 17 december 2010

vi i zanzibar


”Må den dagen komma och kanske snart; när jag kan dra mig undan till en av Oceaniens öar…”

Vi kan icke räkna alla de tillfällen i våra liv då vi på olika sätt drömt oss bort till någon fantastisk ö någonstans… Speciellt under lektionstid under vår skolgång, då världskartan är neddragen och…

Vi har nu haft en fantastisk vecka på Zanzibar, i Indiska Oceanen. Stundom har det känts som om vi varit mellan dröm och verklighet… Många gånger som att vi varit mitt i framsidan på någon Ving-katalog eller i självaste Expedition Robinsson. Vi har fått avnjuta trerätters två gånger dagligen (så ur den aspekten har det varit rätt så långt ifrån Robinsson). Hotellet vi bodde på ger vi verkligen fem poäng. Som det enda hotellet på en lång sandstrand (tänk Robinsson) hade vi inte kunnat ha det så mycket vackrare.

Hotellet ägs av en svenska, så vi kunde nu även vila från främmande språk. Det var dessutom nästan enbart svenska gäster på hotellet, vilket vi tyckte var väldigt trevligt.

På vinst och förlust gav vi oss ut en tidig morgon i hopp om att få se delfiner och kanske, kanske få snudda vid dem (ty det är väldigt sällsynt att kunna klappa dessa vilda djur så det vågade vi inte ens drömma om.) Det dröjde inte länge förrän Emma tjoade och snart hade vi alla fått se en skymt av delfiner. Vår båt guide, Mr Panda(?), berättade att alla som ser delfiner får ett långt liv, så vi var hyfsat tillfredsställda vid denna syn. Lite längre ut till havs var där en mängd båtar (och simmande människor) tillsammans med en mängd delfiner. Så fick vi också hoppa i vattnet och snabbt, snabbt simma mot delfinerna… igen och igen och igen (till viss del var det en viss delfinjakt, men det var också fantastiskt häftigt.) Vi fick se olika syner av delfinerna - under och ovanför vattnet. Och vi fick komma mycket nära dessa vilda djur och simma med dem. Denna dag gick en av våra drömmar i uppfyllelse (även om denna dröm avsvalnat en aning med åren.) Denna upplevelse delar vi tillsammans med två sydafrikaner (mamma och dotter, varav dottern mycket passande fyllde 21 denna dag) samt en fantastisk kvinna från Sverige vid namn Miriam, som är färdig läkare i februari och som jobbat i bla Tanzania under sin utbildning. Vi fortsatte sedan firandet utav 21-åriga Kristin med en extra fantastiskt fin middag på hotellet. Resterande måltider fortsatte vi alla att sitta kring detta långbord… och nu hoppas vi starkt på att kunna dela fler måltider tillsammans och detta i Sydafrika. I Mars är nämligen vi alla varmt välkomna att hälsa på dem i Sydafrika, vilket i så fall skulle betyda att ännu en dröm skulle bli sann. Så på vår önskelista såhär i juletider står bidrag till denna eventuella tripp mycket högt.

Luftfuktigheten på Zanzibar är mycket hög så vi har fått för oss att vi gång på gång slagit rekord i hur mycket man kan svettas. Dock vill vi inte klaga, vi som har minst 50 grader varmare än er i Sverige. Vi kan bara ana kylan. 

En dag begav vi oss ut på ytterliggare en båt utflykt, då vi besökte tre olika öar. Först på morgonen fick vi tillexempel vandra i en lagun för att sedan på kvällen få simma i denna lagun. Emellertid ångrar vi att vi inte lyssnade mer på lektionerna i skolan om hur det funkar med tidvatten, för detta kunde inte heller guiden förklara. Till lunch serverades vi inget mindre än hummer. Fantastiskt underbart. Denna dag bevarar vi särskilt i våra hjärtan och vi kommer bergis att längta tillbaka till den under kommande frusna dagar som vi i framtiden kommer att tillbringa i Sverige…

Ett par dagar spenderade vi i Stone Town - typ som gamla stan i Stockholm - fast med dubbelt så smala gränder. Här shoppade vi, mer eller mindre, som galningar. Josse tar dock priset. Men nu sägs det att hon shoppat klart alla gåvor som hon vill ha med sig till Sverige. Och det gäller faktiskt att passa på. I Nzega där vi bor finns det nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Linnea har tillexempel på två månader i klädväg endast handlat ett halvt lakan (andra halvan äger Emma och de båda använder detta som en kjol). Mest troligen har vistelsen i Stowntown stillat vår klädpanik både för jul och nyår. Som tur är bär vi med oss mer än materia från denna stadsdel. Vi besökte nämligen den före detta slavmarknaden där hela slavhandeln på 1800-talet utgick ifrån. På denna plats finnes numera en anglikansk kyrka på Mr Livingstones initiativ.

I måndags påbörjade vi så den långa färden mot Nzega. Vi var tvungna att ta den snabba färjan tillbaka, vilket skapade viss oro i gruppen. Emma, Josse och Linnea hade nämligen en rälig tur till Zanzibar med den långsamma färjan. Människor överallt som låg huller om buller så det var omöjligt att inte kliva på och även tusentals pipande kycklingar, för att nämna något. Nu tror vi att vi kanske kanske kan ana lite mer hur immigrationen till Amerika var. Men vilket lyft Kilimanjaro, den snabba båten, innebar. Även bussresan dagen därpå från Dar Es Salam till Nzega var mycket skönare än då vi förra söndagen åkte från Nzega till Dar. Det är sannerligen stor skillnad att sitta längst fram eller längst bak i bussen. Efter en hel dag med en mängd hopp i luften på grund utav alla väggupp kunde somliga utav oss inte undvika att skrika AJ. Skumpa rumpa var det JA. Dock var vi lyckligt lottade som ens kom med den där bussen till Dar Es Salam förra söndagen. Faktum är att vi är dem enda av alla som stod och väntade i Nzega som kom med, övriga fick gå hem och ta nästa buss som gick dagen därpå. Detta eftersom att bussen ifråga tagit en genväg och skippat att plocka upp alla oss i Nzega… Tack vare vår fantastiska handledare Mathilda fick vi efter några timmar eskorteras i en taxi en bit bort för att sen bortom allas åsyn få kliva in i en buss som skulle till Dar. Folket här är tydligen mycket flexibla, men för oss som hade hotell och taxi bokningar var det mycket bra att i alla fall få resa på den dag vi planerat.

I-gårkväll hade vi avskedsmiddag för Johanna som nu är på väg till Sverige (just nu väntar hon, om allt gått väl, i Nairobi för att inatt få flyga norrut.)  Det var sorligt att ta farväl och vi kommer att sakna henne. Vi reste tillsammans den 8:e oktober från Arlanda så vi har delat mycket.... samma toalett, bott i samma hus... också sist men inte minst veckan på Zanzibar, som blev en underbar final.

Må vi nu vara fyllda utav kraft och inspiration att fortsätta med jul-prediko-förbredelserna, för på måndag ger vi oss av igen på en veckas jul äventyr/firande – nu norrut mot Victoriasjön. Vi vädjar om fortsatt förbön för dessa fem dagar vi skall predika (22-26 december) samtidigt vi vill hjärtligen tacka för alla böner ni bett och all omtanke och alla kommentarer. Det värmer våra hjärtan.

Varma kramar till er alla












 Och längst till höger skymtar ni ett av det halva lakanet.


lördag 4 december 2010

Senaste nytt & gammalt

Kära vänner, lärjungar, familjer, kollegor, bekanta, käraste...


Vi kan nu nästan endast skylla på att internet i tanzanias landsbyggd inte fungerar när det är något häftigt som har hänt oss, så nu kommer det bästa av det bästa från våra senaste veckor:


Vi har haft ett fantastiskt besök av en äldre dam vid namn Gun-Britt som tog oss alla med storm. Hon kallas här i trakten för mamma bråttom och mamma bärmhärtig, namn som verkligen stämmer. Hon är överallt och ständigt på väg någon annanstans men samtidigt hinner hon se och hjälpa människor. En fantastisk människa som vi fick följa i flera dagar, då vi åkte runt till olika skolor. Det kändes verkligen som att vi var med på tv, tänk er en faddergala då en sliten Micke Persbrandt står bland massa barn och ska locka pengar. Istället var vi där, omringade av flera hav med barn som ville komma nära, känna och gnugga till sig vit färg på armen. På en av skolorna kände vi alla något speciellt. En otroligt fattig skola, elevernas skoluniformer som trasor, nästan ingen hade skor och de hade plastpåsar som väskor. Men där fanns det en speciell glädje och ett hopp. När vi gav eleverna godis så neg alla och sa: Thank you madame plus ett stort vitt leende. Det gick inte annat än att smälta och en och annan tår föll från några av våra kinder. Vi bestämde oss då för att skaffa oss varsitt fadderbarn på denna skola. Rektor valde ut de föräldralösa elever som hade det tuffast och så har vi varsitt litet barn därute i skogen som har fått en speciell plats i våra hjärtan. Hjälp oss gärna att be för dem! 




Vi har även fått vara med om den stora och väldigt roliga upplevelsen att köra bil i Tanzania. Även om de har vänstertrafik så märks det inte alltid för här kör man mer bäst sida trafik. Även Linnea som är den enda av oss som inte har körkort fick mer än gärna köra och hon har nu övervägt att ta ett Tanzanianskt körkort för här handlar allt endast om pengar. Men var inte oroliga, vi kör som änglar!

Enda kortet som bruden log.
Emma var för några helger sedan på bröllop. Det var en glädjens dag även om det inte kunde tydas på bruden  som ständigt såg ledsen ut. Traditionen är nämligen sådan här att bruden inte får vara glad eftersom att hon måste gå ifrån sin familj. Men brudgummen riktigt strålade och det var lyckligt att se, det var ju ändå för honom hon kom. På vägen hem från bröllopet var de med om en nära döden upplevelse då det var ett riktigt oväder, det var mörkt och de satt i en bil utan lysen. Samtidigt var Josefin och Linnea ute på en promenad och såg blixtana slå ner runtomkring. Men vi alla lever och mår bra. Dock har Linnea haft malaria, endast en parasit i kroppen men ändå den först ut av oss som drabbats av denna eländiga sjukdom.

Vi är nu nästan endast svenskar kvar här på TPBC (tazengwa pentacostel bible collage). Alla elever har åkt hem och det känns lite sorgligt att våra nyfunna vänner har försvunnit. Men det var en fin dag under deras graduation från engelska och bibellinjen. De var så vackra i deras dräkter och familjer hade åkt långa vägar för att fira. Vi hade köpt presenter och kransar och en viss känsla av stolthet bubblade upp. Det var en riktig fest dag och lite senare på kvällen så följde vi med vår kära african father Jonas till hans pappa som är häxdoktor. Han satt i en liten hydda och kunde förutspå sjukdomar genom att saker låg på ett visst sätt och blandade ihop olika mediciner. Jonas berättade för oss om sin uppväxt och svårigheten att vara kristen och relationen med sin pappa. Han är verkligen en otrolig människa och en fantastisk gudsman vår pappa!

De senaste två veckorna har vi inte haft någon undervisning på Nzega Day för våra elever har skrivit examinations dagarna i ända. Däremot har vi ( Josefin, Linnea och Emma) som jobbar där fått övervaka när de har skrivit prov. Så vårt jobb har varit att säga till dem att inte fuska, vilket afrikanska elever är väldigt bra på att göra. De roliga är att de inte heller ser något fel med att göra det, så istället glatt fortsätter efter att man sagt till. Det var ibland en stor utmaning att övervaka närmre 90 elever och ensam svensk tjej försök verka viktig. Men nu är det över och eleverna på Nzega Day har slutat för i år. Vi kommer att sakna dem och vi är mycket stolta.

Det är mycket som är för sista gången nu såhär när december har börjat. Barnen på barnhemmet åker snart hem till sina kontaktfamiljer och förra helgen var det en stor fest på barnhemmet. Vi höll i fyrkamp med hoppa säck, dragkamp, äggsked och pricka boll. Det var jättefint att se dem ihop med sina kontaktfamiljer och de låg en viss spänning av förväntan och glädje i luften. Under flera veckor har vi tagit fem barn i taget med oss hem till Tazengwa för att de ska få bada i vår pool. Det har varit fantastiskt att se deras ansikten när de ligger i våra famnar. Blandad skräck och förtjusning till en början men när de förstår att det inte är farligt så har de riktigt släppt loss och även fast de hackat tänder inte velat gå upp. Men efteråt så har de som pricken över i:et fått varsin läsk.

Vi har under veckan förberett oss för vårat stora uppdrag över julen. Vi ska ensamma hålla i 15 predikningar under 5 dagar. Så vi har massproducerat Guds ord, vilket är en stor utmaning där det ibland har känts alltför svårt. Vi ber er därför att tänka på oss och snälla be för oss i detta.

Pauline har under veckan varit på sitt eget lilla äventyr i Arusha, där hon har hälsat på sin kära vän Moa. Vi har saknat henne här hemma och det är inte sig likt när vi inte är alla fyra. Men imorgon så ska vi förenas igen och det på ingen mindre plats än Dar es Saalam för att senare ta oss vidare till den fantastiska platsen Zanzibar. Nu blir det semester, sola, bada, massage och avkoppling. TACK!!

P.S Vi kan också meddela att telefonerna ringer, männen står på rad, gåvor ges och frierier är vardagsmat..
I have fall in love with you, I like you, I love you, I need you, You are the one for me...

P.S. P.S. Nu är det fritt fram att kommentera eftersom vi har tagit bort spärren!  

onsdag 17 november 2010

Vi äro predikanter....


Hos denna pastorsfamilj spenderade vi helgen. Här bodde vi. 
Glada pricken i mitten är vår afrikanska pappa. De andra är pastorerna i byn. Förenade.
Här får vi vår gåva: en skrikande koko (kyckling). 
Barn i byn.






















Predikanter..eller ja :) I helgen åkte vi i  Missionteamet = Jonas, Pauline, Emma, Linnea, Josefin, Fadern, Sonen och den Heliga ande på en bilresa till en by som heter "kom och se" på Svenska. Vi hade en fantastisk helg där vi var med på många härliga gudstjänster, det var en helg i försoningens namn:) Flera pastorer från olika kyrkor som inte samtalat med varandra under en lång tid samlades i den här kyrkan under helgen.

Efter att suttit inklämda 4 stycken i baksätet och skumpat i över en timme, så kom vi äntligen fram till byn. Där fick vi ett varmt välkomnande. Vi sov i ett lerhus hemma hos pastorsfamiljen, dom hade gjort i ordning ett rum till oss.
Innan den den första gudstjänsten, blev vi bjudna på Sött te och chapati (liknar pannkakor gjorda på vetemjöl och olja). När vi satt inne i huset så hörde vi hur dom började spela musik från kyrkan, men det var ingen som stressade. Gudtjänsten började 1,5 timme senare, det var som att det var helt naturligt! för att varför ska man stressa. När vi hade ätit klart så gick vi till kyrkan, som låg 5 meter från vårt hus där vi sov. Vi förstod inte att det var en kyrka först, så när Jonas sa att vi skulle gå och besöka kyrkan. Då tog vi med oss rejält med vatten och bekväma skor, men sen visade det sig att kyrkan var rätt framför näsan på oss.
På den första gudstjänsten predikande Josefin och Emma. Josefin  pratade om att vi alla är Guds barn och att vi är älskade. Vi kan se barnen som våra förebilder deras sätt att se på livet och att uttrycka sig på. Barn älskar villkorslöst. Hon predikade från hjärtat till barnen. På den gudstjänsten var det otroligt nog jätte mycket barn som satt längst fram på golvet. Josse sa: "Det var så härligt att se alla barnen!"
Det var mycket musik och olika körer med härliga danssteg. Därefter predikade Emma, hon pratade om Jesus hjärta. Om du hade Jesus hjärta hur skulle ditt liv förändras? Hon fångade församilngen, man såg att folk tänkte till när hon predikade. Emma själv tycket att det var lite varmt i kyrkan och tänkte: hmm det rinner mellan mina ben, är det kiss eller mens?"
Nästa gudstjänst hölls i en kyrka som låg på ett berg i närheten, vi vandrade upp där på eftermiddagen. Där uppe såg vi en fantastisk utsikt, det kändes otroligt! tänk att vi verkligen är i Afrika. Innan gudstjänsten började blev vi bjudna på mat tillsammans med pastorerna från de olika kyrkorna, det var en spänd måltid kan man säga. Under middagen förstod vi inte varför det var så spänt, det var först efteråt som vi fick reda på anledningen. Jonas sa att dom inte hade pratat med varandra sedan 1997.
Kyrkan på berget var fint gjord den var rejäl med högt till tak, den är byggd av en man från Göteborg. Linnea predikade på den gudstjänsten, hon pratade om berg. Berg kan vara ett hinder mellan relationer. På berg så kommer vi närmare Gud, vi kan se Gud ansikte mot ansikte. Han låter sin kärlek lysa över oss. Linnea inledde predikan med: I lift up my eyes to the hills.
Efter mötet på berget gick vi ner mot byn, det var en fin promenad. Vi gick tillsammans med en massa barn och pastorer, det var en härlig skara. Vi gick hem till en pastor, vi träffade hans familj och Josse tog en massa kort. Innan vi gick bad Linnea för deras hus och för deras familj. Sen började vi lite spontant att sjunga svensk lovsång.
När mörkret hade börjat falla gick vi hemåt, men det hade hunnit blivit kol svart innan vi kommit tillbaka.
På kvällen samlades hela byn framför en liten tv, alla satt och hade trevligt tillsammans och skrattade. Senare på kvällen predikade Jonas lite snabbt utomhus, det började spö regna så det blev inte så länge.
Framåt midnatt  gick vi och la oss, vi hade 2 sängar som vi delade på. Emma och Linnea delade på en säng. Pauline och Josse delade på en säng som var ungefär som en 90 säng, men det var mysigt.
Det spö regnade nästan hela natten, så man hörde hur regnet slog mot plåttaket.
Vi ställde klockan på 6, för att vi ville se soluppgången. Men vid 05:45 hör vi Jonas: Josefin Josefin are you awake? När vi kom upp på berget höll solen precis på att gå upp, det var molnigt. Men det var en strimma där man såg himmelen. Solen gick fort upp längs horisonten. Vi såg solen i några minuter, innan den försvann upp bland molnen. Det var fridfull och  vackert. I ett ögonblick förenades jord och himmel med varandra.
När vi kom tillbaka ner till byn fick vi Te och chapati x2, efteråt gick på gudstjänsten. Pauline predikade på den gudstjänsten. Hon pratade om att vi alltid är burna av Gud, han finnas där. Ibland kan livet vara som en öken. Jesus har en plan för dig! Gud möter oss i vår vardag. Efter så intog resten av missonteamet scenen lovsång. (på dig min Gud förtröstar jag tillägnad Jake Sällström)
Efteråt så samlades vi för att äta. Dom bjöd på läsk, såklart:) Dom sa att dom ville ge oss en gåva, så dom kom med en levande kyckling till oss. Men som tur var "glömde" vi den när vi skulle åka hem i bilen.

Vi en underbar helg. Jonas sa att: "det här är nog större än ni kan förstå" Vi ber för samarbete mellan dom här pastorerna och kyrkorna, kanske att den här helgen kan bidra till försoning. Vi lyfter vår blick mot berget. Vart i från kommer vår hjälp? Ps 121


fredag 12 november 2010

1 månad och 4 dagar senare...

Än en gång: ursäkta för vår dåliga uppdatering på bloggen. Vi ska härmed ändra på den trenden.

I två veckor har vi nu undervisat på en secondary school(Nzega Day). Det är minst sagt en utmaning att alena hålla i lektioner för cirkus 80 pers. Inte kunde vi ana hur kämpigt det kan vara att vara lärare. Mycket att förbereda och stå i, men vi har kämpat och härdat. Sista skoldagen var idag eftersom de ska ha examenskrivningar de två resterande veckorna innan jullovet.

Utöver skolan har vi börjat arbeta i kyrkan här. Vi följer med prästen Jonas som färdas runt på olika ställen varje söndag. Förra söndagen fick vi följa med till en by längre bort. Kyrkan var mitt ute i ingenstans. Denna kyrka var byggt av tegelsten och plåttak(bidrag från Sverige), men saknade både fönster, dörrar och bänkar. Istället för bänkar fick de sitta på tegelstenar och på stengolvet.

De kom totalt cirka 40 personer för att lyssna till Linnea som fick äran att predika denna söndag. Dessutom var Jonas svängiga kör med som livade upp församlingen. Vi fyra tog även ton i 2 sånger, en på svenska och en på engelska; " Göm mig i dina vingar" samt "Beautiful one". Många äldre damer och många barn hade nått sig till kyrkan. Flera av dem hade trasiga kläder och schalar runt omkring sig. Dessa människor har säkerligen gått en lång väg för att nå denna kyrka. Alla vi fyra fann detta ställe som en fridfull plats som vi säkerligen kommer att återvända till fler gånger.

Även denna helg ska vi ut på kyrkoäventyr. Vi kommer att vara borta både lördag och söndag där samtliga av oss kommer att predika. Mer om detta ska får ni veta senare =)

I tisdags ägde ett frieri rum på vår veranda. Faktum är att samtliga utav oss har X antal afrikaner efter sig. En utav oss hade tillexempel två beundrare här samtidigt i förrgår. Enligt åskådarna kunde man skära i stämningen.

Förra måndagen följde vi med Exploretours för att titta på ormar hos en familj i utkanten av stan. En mycket trevlig utflykt, då vi alla är mer eller mindre ormrädda. Enligt Josse och Linnea tar sig orm in på plats ett på listan över de mest räliga djuren. Efter denna utflykt kan nog även Pauline signera denna lista. Emma tog mod till sig och höll i den största ormen av dem alla. Ormarna underhöll inte bara oss, utan de var uppenbarligen ett nöje för alla byborna. Faktum är att de tjöt och tjoade långt mer än vad vi gjorde.

Ja. Såhär i slutklämmen kan vi bara meddela att vi alla mår bra och är vid liv. Pauline och Josefin spenderade gårdagen i sängen där trötthet, yrsel och magont härjade. Men nu är vi alla på fötter igen och ser fram emot helgens vistelse. Allt gott!

P.s. Vi har hört ryktas om snö hemma i Sverige. Här är det ständigt cirka 30 grader varmt. D.s.

Bilder från safarin